Med våldet som enda verktyg

Östra Belfast, januari 2013

Långfredagen 1998. Ett fredsavtal ingås äntligen i Nordirland. Det ekonomiska uppsvinget som följer, gör Belfast till en modern och framåtblickande stad. Näringsliv och turism blomstrar, och 2007 kommer kronan på verket i form av en maktöverlämning från London till det nordirländska parlamentet. Dödsfienderna Sinn Fein och DUP (Democratic Unionist Party) inleder ett historiskt samarbete genom att dela makten sinsemellan. Självstyret har inte alltid varit problemfritt, och kvardröjande attityder och nedärvt hat har gjort att våldet ibland bubblat upp till ytan igen. Men i ett samhälle som i trettio år präglades av terror, kravaller och paramilitära organisationer, såg allting ändå relativt ljust ut.   

Januari 2013. Upplopp i Belfast. Hundratals lojalistiska protestanter på gatorna varje kväll. Polisen attackeras med bensinbomber och tegelsten, och svarar med vattenkanoner och gummikulor. De flesta av de som deltar i upploppen är ungdomar, en del barn så unga som tio eller elva år. De har inte upplevt den verkliga konflikten, ”The Troubles”, och var inte ens födda när vapenvilan ingicks. Protesterna gäller den brittiska flaggan, som tagits ner från stadshuset i Belfast, för att i fortsättningen endast hissas på ett antal bemärkelsedagar varje år. Förändringen i flaggpolicyn var ett demokratiskt fullmäktigebeslut enligt en kompromiss föreslagen av mittenpartiet Alliance Party. Men protesterna handlar inte bara om flaggan, säger demonstranterna. De upplever den halade flaggan som det senaste av, och en symbol för, det kulturkrig mot de brittiska protestanterna som grupp.

Under flera hundra år var den katolska befolkningen var de facto andra klassens medborgare på Irland. Nu är det alltså protestanter från arbetarklassen som upplever att deras kultur inte får plats, trots att den reella risken för ett slut på det brittiska styret är mycket liten. Fredsavtalet möjliggör att de sex nordliga grevskapen istället uppgår i den irländska republiken, men bara om en folkomröstning skulle komma fram till det beslutet, ett osannolikt resultat i ett Nordirland där den protestantiska befolkningen fortfarande utgör en majoritet.

Vad har då hänt med det samhälle där allt såg så lovande ut, där fredsprocessen lyftes fram som ett internationellt föredöme? Kort efter att det nya parlamentet hade börjat fungera, började ekonomin rasa. Effekterna i Nordirland var inte riktigt lika dramatiska som den keltiska tigerns död söder om gränsen, men den brittiska kreditkrisen och recessionen drabbade likväl detta redan sårbara samhälle hårt. Ekonomins nedgång rapporteras och diskuteras i hela Storbritannien och Irland tills utnötningsgränsen. Det man inte talar om är den växande klassklyftan.

Det är svårt att få syn på en kulturskillnad mellan protestanter och katoliker på Nordirland. De går i olika kyrkor och håller på olika fotbollslag, men för en utomstående tar skillnaderna slut där. Lättare är det då att identifiera det enorma kulturgapet mellan arbetarklass och medelklass. I de rikare områdena är befolkningen ofta blandad, och religionstillhörighet sällan en källa till konflikt. I arbetarklassområden däremot, är de protestantiska och de katolska bostadsområdena fortfarande åtskilda med en mur, ”the Peace Wall”, vars portar låses varje kväll. Det är också i dessa områden som våldet nu åter tagit fart.

Så länge den nordirländska humorn finns, finns det hopp

När man har en historisk konflikt att hänvisa till, är det lätt att kalla Nordirland för ett specialfall och blunda för sambanden. Men den senaste månadens händelser är inte ett nordirländskt problem, det är del av en större europeisk utveckling. Vidgandet av klassklyftorna skenar. Hatet mot underklassen är enormt. I illusionen av ett klasslöst samhälle frodas föraktet för dem som har det sämre. I Storbritannien har detta blivit oerhört tydligt: det starka arbetarklasskollektiv som fanns innan Thatchertiden har ersatts av individer som uppifrån ses som bidragsberoende parasiter som skulle kunna göra rätt för sig om de bara ville. Det här är samma tendenser som vi ser i debatten här i Sverige. På internetforum talas det om ”white trash”. Från regeringens sida används det snällare ”utanförskap”. Bägge begrepp är tydliga varningssignaler om att klasskonflikten inte blivit mindre, utan större. I Nordirland lever idag en av fem invånare i fattigdom. Ungdomsarbetslösheten är hög. Den senaste månadens protester handlar inte om religion eller nationstillhörighet. De handlar om ojämlikhet, om hopplöshetens psykologi. De som ger sig ut på gatorna säger det själva: De har ingenting att förlora. 

För vad gör man när man upplever att man inte har någon framtid? Jo, precis som ungdomarna i arabvärlden, eller i London sommaren 2011, använder de det enda forum som fortfarande är deras: stadens gator. Den historiska konflikten är inte längre grundproblemet, men bidrar med gnistan som tänder missnöjet, och med ett viktigt verktyg: våldet. I östra Belfast är inga ungdomar intresserade av de kostnadsfria paintball- och gokartutflykter som arrangeras för ungdomarna på helgerna: de vill inte missa nästa demonstration. ”Recreational rioting” – upplopp som hobby – har blivit ett begrepp. Detta är det kvardröjande arvet från oroligheterna i Nordirland, och det gäller både katoliker och protestanter. För en arbetarklass som inte längre har några arbeten, är våldet dess enda språk, så djupt förankrat i den kulturella identiteten att det automatiskt överförs från en generation till en annan. Tyvärr blir det detta som slutligen förenar de två stridande sidorna: kriget som ett sätt att vara.

En majoritet av Nordirlands befolkning vill ha ett slut på våldet, men i frånvaron av en djupare analys kan ingen hitta verktygen. Hos den medelklass vars levnadsstandard har höjts, och för vilken religionstillhörighet börjar bli en icke-fråga, finns istället ett annat problem. För många av mina nordirländska vänner, de flesta akademiker i trettioårsåldern med barndomsminnen av bomber och segregation, är politik lika med våld och sekteristisk konflikt, och därför ingenting de intresserar sif för. Istället för att vilja skapa ett alternativ till våldets politik, väljer de att inte engagera sig över huvud taget. Det är lätt att misströsta.

Men medan jag skriver det här, har en fredsdemonstration med 1 500 deltagare, från alla delar av samhället, ägt rum utanför stadshuset i Belfast. Det finns hopp. Men bara om man vågar se bortom den historiska konflikten och in i framtiden, och förstå att det enda sättet att skapa ett fredligt samhälle, är att skapa ett jämlikt samhälle. Innan vi gör oss lustiga över flaggprotesterna i Belfast, är det en läxa vi borde lära oss även här hemma.

Kalkonerna, cyborgerna och jag

I dokumentären ”My life as a turkey” lever Joe Hutto med vilda kalkonungar som han präglat på sig själv. Varje dag går de ut i naturen tillsammans och upplever på kalkonnivå gräshoppor, rådjur, skallerormar, liv och död, tillgivenhet och förlust. Och framför allt upplever de skapandet av tio vuxenkalkoner, deras självständighet och kunskap om världen omkring dem. Joe Huttos främsta lärdom från kalkonerna är enligt honom själv att leva mer i nuet. Det är en kliché naturligtvis, men efter att i en timme rasslat runt i gräset, kollat på döda stubbar och käkat gräshoppor med det här gänget, köper jag vartenda ord. Avunden på djurens förmåga att ta in sin tillvaro till fullo, här och nu. Det viktiga i att undersöka något tills man har undersökt det färdigt, att äta när man är hungrig, sova när man är trött, söka kärlek när man behöver den och ta farväl när man klarar sig själv. Förmodligen är det detta perspektiv som är det som är välgörande med att umgås med djur, även när man inte gör det på ett så extremt sätt som Hutto.

Kanske slukar jag budskapet så totalt för att jag på senare tid upplevt att min förmåga att uppleva nuet har blivit sämre. Min uppmärksamhet och koncentrationsförmåga har minskat, min blick mera flackande. Jag har fått svårare att sugas in i en roman, ryggar tillbaka för alltför tidskrävande middagsrecept. Till viss del har jag lärt mig att dessa symptom är stressrelaterade och jag ser det som en varningssignal, men jag tror också att det är en del av en större utveckling.

Samma kväll som jag ser ”My life as a turkey” läser jag nämligen en artikel i New York Times, som handlar om huruvida vi håller på att förvandlas till cyborger, alltså om huruvida ett snabbare flöde och en ständig tillgång till kontakter och information inte bara förändrar sättet vi förhåller oss till saker, utan också oss själva i grunden. Det är ingen panikrapport utan ett lugnt resonerande samtal mellan tre personer med olika bakgrund och tankar kring Internets effekter, som diskuteras ur ett medicinskt, historiskt, kulturellt och socialt perspektiv. Och framför allt, hur synen på kunskap har förändrats (vilket jag förmodligen får anledning att återkomma till). Susan Greenfield, professor i synaptisk farmakologi, säger i artikeln:

”I’ll just add one more thing, and that is the alarming increase in prescriptions for drugs used for attentional disorders in most Western countries over the last decade or two. Of course, it could be doctors are prescribing more liberally or that attentional illnesses are now becoming medicalized in a way they weren’t before. But my own view, especially for the younger brain, is that if you take a brain with the evolutionary mandate, which the human brain has, to adapt to the environment; if you place such a brain in an environment that is fast-paced, loud and sensory-laden, then the brain will adapt to that. Why would it compete with the other, three-dimensional world?

My concern is that we are heading toward a short attention span and a premium on sensationalism rather than on abstract thought and deeper reflection.”

För att hårdra det, är alltså mina koncentrationsproblem Facebooks fel. Det här är farhågor som yttrats förut, och jag vill absolut inte sälla mig till olyckskorpar eller larmrapporter. Men det är onekligen intressant. Borde vi ta de här förändringarna på allvar? Går det att undvika att vi börjar vara människor på ett nytt sätt, eller ska vi helt enkelt anpassa vår kultur, utbildning och våra förväntningar på oss själva till detta nya förhållningssätt? Eller, är det i själva verket inte alls någon större förändring än exempelvis när uppfinningen av skriftspråket fick oss att tappa minnet, eller det ökade bruket av stolar fick våra lårmuskler att förtvina?

Jag tror att man kan se flera utvecklingar parallellt, och ibland väldigt konfliktartade sådana. Någon får gärna till exempel upplysa mig om hur det är meningen att man ska lyckas vara människa i en värld där man måste hålla sig ständigt uppdaterad om det senaste inom mindfulness.

Det är förmodligen för tidigt att se de stora dragen i min personlighetsförenkling och individuella uppmärksamhetsdöd, för att inte tala om i samhällsutvecklingen i stort. Tillsvidare längtar jag efter långa oavbrutna samtal, tjocka romaner, och att smyga i gräset som ett djur. Så länge det inte sker i spotifyskugga, förstås.

Hela den fantastiska dokumentären om Joe Hutto och kalkonerna kan ni se här:

http://www.pbs.org/wnet/nature/episodes/my-life-as-a-turkey/full-episode/7378/

Artikeln i New York Times (låt inte era avtrubbade intellekt avskräckas av dess längd):

http://www.nytimes.com/2012/11/30/opinion/global/maria-popova-evgeny-morozov-susan-greenfield-are-we-becoming-cyborgs.html?pagewanted=1&_r=1

Långsamhetens lögn

Jag har ljugit när jag undervisat i litteratur. Jag har sagt som de andra säger, att man ska läsa poesi sakta, låta det ta tid. Att lyriken är en av långsamhetens sista utposter.

Som om poesin tillhörde dem som ägnar sig åt långkok av märkliga delar av djuret. De som har tid att sitta i solen som katter. Och poeterna själva, de ägnar sig åt sitt hantverk som vore det knyppling. Det kan ta nästan tusen år att fästa ett endaste sketet ord på papper.

Nej, själv är jag omättlig och otålig. Jag läser som jag dricker, i djupa klunkar. Som jag äter, i stora tuggor. Jag skrattar åt måttfullhetens lov, har aldrig förstått hur man är förnöjsam. Nu äter vi långsamt och njuter av maten, brukade min mormor säga. Och jag tänkte att tar man små små tuggor av maten, känner man inte smaken. Mina egna dikter skriver jag på tio minuter (fast sen skriver jag om och skriver om och skriver om).

Ibland behöver en diktsamling blixtra förbi så snabbt att jag lämnas bländad. Jag vill ha läsning med kort slutartid. Så nu slår jag ett slag för rätten att läsa poesi med rovdjurshunger, som man läser bästsäljande kiosklitteratur en sommardag. Rätten att skruva upp volymen när något är riktigt riktigt bra. Slicka av orden från sidorna som om de vore de sista dropparna vin, våga närma sig litteraturen med de fattigas hunger.

Men dikterna finns kvar, när de en gång blivit slukade. När hela den skarpa bilden har uppfyllt en, kan man gå tillbaks, plocka dem en och en. Som söta bär till efterrätt, undersöka smaken noggrannare.

För att vara måttfull utan att först ha blivit mätt, är ett fullständigt omänskligt krav.  

”It is curious how often you humans manage to obtain that which you do not want.”

4-5 sidor, 12 punkter, 1,5 radavstånd. Jag har fått i uppgift att skriva en science fiction-novell. Det är en omöjlig uppgift.

Framtiden: utopi eller dystopi?

En utopi: jag kan inte föreställa mig en högteknologisk utopi. Det är en resursmässig omöjlighet. Ny teknologi kommer aldrig att räcka till för att möjliggöra mänsklighetens överlevnad. Min framtidsutopi handlar om motståndskraftiga samhällen, lokala ekonomier med global solidaritet och ett smart resursanvändande. Det blir inte science fiction hur jag än gör. Dessutom måste man vara ett geni för att göra en utopi litterärt intressant.

En dystopi: vi lever endast som ekonomiska varelser. All annan existens har förbjudits. Om vi inte tjänar pengar eller konsumerar varor, är vi ingenting värda. Vårt sociala liv har reducerats till att pitcha sig själv med en slagfärdig formulering och en retuscherad bild. Jag kan inte skriva om det. Vi är redan där. Om inte där, så nära att det gör ont att frivilligt föreställa sig en fortsättning.  

Slutsats: Jag kan inte se hur det här projektet kommer att landa någon annanstans än i en rafflande skildring av queera kattmänniskor på en djungelplanet.

Det är de vuxna som inte kan räkna

Vissa ojar sig över skolbarns bristande matematikkunskaper. Jag tycker det verkar vara mycket värre ställt i andra ålders- och samhällsgrupper, säg nyliberala medelålders. De verkar inte ens ha koll på det mest grundläggande: addition och subraktion.

Exempel 1: Lyssnade (medan jag flängde över kalhyggena i mina gore-tex-skor) på P1:s Tendens, tema ”Kampen om skogen”. Mårten Larsson, skogschef på Skogsindustrierna, får frågan vad en ”rimlig kostnad” för miljöhänsyn inom skogsbruket skulle vara. Jag hajar till redan när frågan ställs; även journalisten verkar ha dålig koll på skillnaden mellan kostnad och förlorad intäkt.

   Det blir dock än värre när Larsson i sitt svar hävdar att skogsnäringen – skogsbolagen och privata skogsägare tillsammans - årligen ”satsar” 2 miljarder kronor på biologisk mångfald. Med den siffran syftar han på minskad avverkning och frivillig avsättning.

Blandskogen ba: "Här står jag och kostar"

   Men vänta lite nu. Är det här verkligen en ”satsning”? Förutsätter inte en ”satsning” att man spenderar, lägger in något i potten? Det är i alla fall vad jag har lärt mina kursdeltagare som undrade över detta ord som verkar dyka upp i varenda svensk dagstidning. 
   Det skogsnäringen har räknat ut är väl rimligen skillnaden i intäkter mellan nuläget, där de tar vissa miljömässiga hänsyn utöver de lagstadgade (sannolikt för att få bättre cred och därmed ökad vinst, kan tilläggas), och hänsynslös avverkning.

   För att få dessa 2 miljarder till en ”satsning” måste utgångspunkten alltså vara total skövling, och intäkterna därifrån något slags gudagivet grundkapital. Alla subtraktioner från denna helt imaginära maxvinst blir då alltså en ”satsning på biologisk mångfald”. Mårten Larsson tycker för övrigt att skogsnäringen i och med denna ”satsning” har nått en bra balans och att beloppet miljöskyddet ”kostar” inte borde ökas.

   Jag har här endast pekat på den bristande förståelsen för skillnad mellan en kostnad och en tänkt förlorad inkomst. Vad den verkliga ”kostnaden” blir när man avverkar vår sista naturskog är en diskussion som gör att resonemanget kring de två miljarderna verkar än mer uppåt väggarna.

Exempel 2: Telia Sonera redovisade för förra kvartalet en vinst på 6,6 miljarder kronor. Vad blir reaktionen? Det är faktiskt en fantasisumma, större än någon av oss egentligen kan tänka sig. Företagsledningen måste ha jublat! Kanske planerade de att anställa mer personal, investera i företaget, dela med sig av det goda på något sätt?

   Nej, vänta lite nu. Det var ju inte alls så de reagerade. De valde att tillkännagöra att de måste göra sig av med 2000 tjänster. Tvåtusen anställda kommer att förlora jobbet.

   Anledningen? Ja, men vinsten var ju större förra året! Tillväxten går inte lika fort! De måste hitta ”nya affärsmodeller” för att ”förbättra lönsamheten”. Ingen ifrågasätter. Ekonomijournalister ställer oroade frågor med något gravallvarligt i rösten: ”Varför går det så dåligt för Telia Sonera?”

   Är jag ensam om att tycka att det finns något oerhört perverst i att ställa den frågan om ett företag som har redovisat en vinst på 6,6 miljarder kronor?

  

Att vi har en ekonomi som är helt baserad på minustal är ingen nyhet, särskilt inte så här efter kreditkrascher och under pågående finanskris. I finansvärlden manipulerar man styrräntor som bestämmer värdet på hundratals biljoner dollar, utan att någon reagerar. I vår vardag lockar varuhusen med att du ”tjänar” pengar på att köpa varor till extrapris (ens att kalla det ”spara” vore tveksamt eftersom du fortfarande spenderar pengarna, men att kalla det ”tjäna” är faktiskt ren och förbannad lögn).

   Det finns, kort sagt, så jävla mycket pengar som inte finns. Kanske borde vi faktiskt göra en insats för att slipa skolbarnens dalande matematikkunskaper. I bästa fall leder det till att de växer upp och gör revolution mot en hel uppblåst världsekonomi, vars ledare inte har lärt sig plus och minus. 

Friheten, valen, Bengt Göransson och kärleken

Ville skriva något begåvat om frihet och valfrihet, och insåg sedan att Bengt Göransson redan hade sammanfattat det mycket bättre än jag kunnat i sin Tankar om politik:

”I dagens samhälle har friheten som begrepp allt oftare ersatts av valfrihet. De båda begreppen förutsättes synonyma, vilket de inte är. Valfrihet, ett begrepp som betecknar möjligheten att välja i ett utbud som tillhandahålles av andra, har fått ersätt det vidare begreppet frihet, som är den enskildes möjlighet att fritt röra sig över vida fält, att på egen hand söka sina livsmål. Valfriheten privatiserar; jag väljer för mig, du för dig, och om du väljer fel är det din ensak. Friheten däremot är oändlig och har bara en enda men mycket viktig begränsning: man får inte hindra andra att röra sig på samma fält som jag. Friheten kommer därför att i motsats till valfriheten socialisera, den förutsätter gemenskap, respekt för andra och blir inte möjlig i ojämlika samhällen.”

Han resonerar sedan vidare om hur ingen kan vara fri i ett ojämlikt samhälle. Hur de med mycket resurser måste isolera sig mot hotet från de som inget har. Frihet är alltså inte något frikopplat från resten av samhället, och kan därför inte existera i absolut form med meningen att man får göra som man vill.

Att kunna fatta beslut och att göra val förutsätter inte en marknad eller ett sortiment. Men det är inte heller avhängigt av att exakt alla möjligheter är öppna för en – det är de ju sällan. Man kan fatta det enda beslutet som är tillgängligt för en, och det kan fortfarande ha karaktären av ett beslut. Att vara fri att göra ett val behöver inte innebära att man inte är styrd av det oundvikliga, till exempel kärlek. Precis som friheten är beroende av ansvarstagande, är beslut inte alltid något man fattar, utan något som finns.  

Oförsiktigheten med frihetsbegreppet är ett av de största hoten inte bara mot demokratin men också mot människors förmåga att ha fungerande relationer och balans i livet. Själv skulle jag gärna slippa valfriheten, så jag blir fri att följa mitt hjärta.

All fiction is an exercise in empathy

Citatet i rubriken uttalades av den isländske poeten Sjón i en intervju på årets bokmässa i Göteborg, där även jag under några timmar lät mina redan överansträngda trampdynor plattas till ytterligare under tyngden av bokkassar och den mentala viktökning som åstadkommits av den föregående kvällens shirazindränkta utsvävningar. Paradoxalt nog finns det under litteraturårets största evenemang inget utrymme för läsning, och än mindre för reflektion. Det är ett av mina största privilegium att ha de bullerfria och björklövsdoftande möjligheterna att tänka färdigt, väl hemkommen.

Goda förutsättningar för att bli en vettig människa. 

Att skönlitteratur är en källa till förståelse är ingen nyhet, men sättet som Sjón uttryckte det på öppnade åter mina ögon för att de vidgade perspektiven inte är något som kommer gratis vid öppningen av en roman, utan att läsning är en aktiv handling där man ständigt utmanar inte bara sin intellektuella förståelse av världen utan även sin känslomässiga kapacitet. Steget från förståelse till empati kan vara mycket långt. Att våga se läsningen som en ständig övning i empati kräver ödmjukhet, uthållighet och ett visst överlämnande av sig själv.

Kan man överföra detta resonemang på skrivande? Under samma evenemang talade Nina Hemmingsson, som just debuterat som poet, om skrivandets nödvändighet. Detta lilla seminarium var verkligen, liksom själva diktsamlingen, det finaste jag fick med mig från Göteborg. Hemmingsson menade att själva utpekandet i skrivandet hade ett egenvärde, såsom ett barn pekar på och kommenterar allt hen ser utan att det nödvändigtvis finns någon värdering i det. Längtan efter förmågan att uttrycka både sina konkreta och abstrakta upplevelser kan vara väldigt stark, liksom driften att berätta när man väl har fått eller tränat fram förmågan. Och visst handlar det ofta om ett utpekande, verkligheten finns ju redan:

Inget av det du åt igår

är lagat av din mamma

Det var bara som du trodde

men hon köpte färdiglagat

hela veckan

för hon hade inte tid

med hushållsgörat

Hon kastade sten på bilarna och åt

bakelser uppkallade efter kvinnor

utan underdel

(Nina Hemmingsson, Det var jag som kom hem till dig)

För mig är skrivandet ett måste, om dock sällan njutbart. Den arbetsglädje eller inspirerade eufori som, i brist på att människor vill betala mig i landets konventionella valuta, borde vara belöningen, dövas alltför ofta av prestationsångest, tidsbrist och känslor av otillräcklighet. Men att sluta helt skulle vara lite som att ge upp mitt hela existensberättigande. Kanske blir det för ensidigt för mig att endast ägna mig åt läsning. Att utforska de mörka rum man får tillgång till genom eget skapande är en övning som ibland kräver mer arbete, men där insikterna kan bli desto mer hisnande.

Jag har alltid tyckt att den skönlitterära författare som kan få någon att känna sig mindre ensam har lyckats i sitt skrivande. Sjóns uttalande påminde mig om den andra sidan av myntet: att man som läsare inte bara får tröst och en känsla av sammanhang, utan också ges möjligheten till, och skyldigheten, att relatera känslomässigt till andra. Enligt min personliga kulturpolitiska övertygelse har jag förvisso inget behov av att litteraturen ska vara ”nyttig”; men om man inte tycker att empatiövningar är samhällsnyttiga, vet jag inte vad för slags samhälle man vill ha.